Luften är rå och isande utanför, men husets tjocka stenväggar håller det mesta ute.
Förutom… spelarna.

Kapitel 1

Ljuset gör att jag bara ser vitt. Jag skakar på huvudet och tittar bort från de bländande Snowy Mountains som alltid har överskuggat min ensamma gård. En gård som är belägen i Nordlandth där jag vuxit upp med en hård men rättvis uppfostran. Jag har brukat jorden i hela mitt liv. Först som barn och sedan när min far och mor gick bort då jag fick ta över gården. Idag är jag 43 år gammal, med en honungssöt fru, Tilda 35 år, och två barn, en son på sju år och en dotter på nio år. Barnen hjälper aldrig till, utan springer mest omkring och leker kurragömma. Som barn egentligen borde göra, enligt min mening.  

Söderut från gården växer vidsträckta, vitfläckade gröna fält, med betande djur, både vilda och tama.

I norr skuggar bergskammen, Snowy Mountains, så hög att det alltid syns bländande snö bland topparna. 

  Ikväll sitter jag på min grovhuggna, högryggade trästol framför spisen. Elden sprakar lugnt som den alltid brukar. Ovanför hänger en järnkittel med hargryta som doftar ljuvligt blandat med lite rök. Luften är rå och isande utanför, men husets tjocka stenväggar håller det mesta ute.

Förutom… spelarna.

Varje vecka kommer de. Drakdräpande, jätteslaktande spelare som bara måste bryta sig in i varje hus. Allt jag kan göra är att titta på. Titta på hur de dyrkar upp låset, förstör föremål och keramik som omsorgsfullt har samlats ihop under hela min livstid. 

Tilda brukar titta in i den sprakande brasan och lågmält säga: “De dräper drakar till vardags, låtsas som att de inte är här”. 

Ikväll har det inte kommit någon spelare. Men det är det värsta, man vet aldrig när de kommer.

Jag tittar mig omkring i huset. Dottern sitter i moderns knä och halvsover. Sonen kommer fram till mig, vill också sitta i knät. Elden strålar mjukt i deras ansikten.  

BAM BAM BAM! 

Någon slår på trädörren. 

Den är låst med ett smideslås på nivå svår.

Några klickanden och vridningar och dörren öppnas.

En snorgrön hon-orch med en skinande, nästan överjordisk rustning och med den röda texten Urzoga-HeadSquashed_1337 svävande ovanför sitt huvud som en efterhängsen geting. Med svällande muskler smyger hon på huk, tittar på oss med sina rubinröda ögon och som om vi inte kan se henne smyger hon vidare in i huset.

Mitt högra öga börjar rycka. 

Urzoga öppnar en mörk träkista vid min säng. Hon tar allt. Mina finaste plagg, silvermynt, släktklenoder som ska ha ärvts i flera generationer och ett guldhalsband. 

Jag knyter mina nävar, tittar på min fru, men hon skakar på huvudet, säger ansträngt “Bjorn, låt henne vara, hon går snart…!” och spänner upp ögonen. 

Strax är Urzoga nedanför min stol, tittar sig omkring och börjar långsamt, långsamt dra av min mössa av kaninpäls. 

Med öppen mun stirrar jag bara rakt fram och vrider mig av obehag. 

Urzoga smyger fram till hargrytan, drar loss läderpåsen från sitt bälte och häller ner allt.

Jag vet att jag inte kan göra något. Vi bönder kan inte göra något mot dem. Spelarna måste vara på en lägre stealth-skill för att vi ska få “upptäcka” dem. 

Den här spelaren är på stealth-skill 50, så hon kan i stort sett ta hela huset om hon så vill. Att stoppa henne med hjälp av våld är endast vad krigare kan göra, inte en bonde. En bonde kan stoppa råttor, men inte ens spelare på level 1 kan vi besegra. Jag har stött på andra NPC:er som mig själv. Det finns de som är utmärkta krigare, men de är oftast i de befästa städerna, inte vid gårdar som här vid de kalla och höga Snowy Mountains. 

Orchen verkar till slut nöjd och går ut ur huset. 

Tilda skakar på huvudet. “Nu är det bara att börja om. Kan du bege dig ut och skjuta en ny hare? Det kanske finns någon kvar trots allt.”

“Jo min fru, det ska jag göra” och känner mig bittrare än någonsin.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *